Equmeniakyrkan Fristad

Tankar från en pastorskandidat

Äter min frukost, övriga familjen har lämnat huset. Tänder ett ljus och tar fram min bibel. Just nu läser jag ur andra mosebok (Exodus) om hur Mose får uppdraget att föra Israeliterna ur Egypten. En fascinerande berättelse som får mig att fundera på varför människan inte vill bli fri, varför människan ifrågasätter och stretar emot när Gud bara vill ge fullständig frihet. Kan det verkligen vara så att människan inte förstår ? Människan som till och med förstått hur man tar sig till månen och tillbaka.

Som pastorskandidat ställs man inför många frågor, man får möjlighet och ibland tvingas man att brottas med frågeställningar.
Vissa veckor funderar jag så att det nästan gör ont i huvudet.
Det tar tid att komma framåt, det tar tid att växa i tro. Jag tror inte att vi någonsin kan säga att vi har svaret på alla frågor, men för mig är det viktigt att vända, vrida, fråga, prova och få möjlighet att fundera tillsammans med andra.

Jag ser mina studier som en resa, en utmanande resa där jag hela tiden är på väg. Nynnar på en gammal låt som gruppen SALT spelade för snart 100 år sedan (de var verksamma på typ 1980 talet)
Om du har möjlighet och tid, lyssna gärna när Katarina Milton sjunger.

På väg – SALT

Sanningen och riktningen hittar jag i Guds ord, Bibeln. Att hålla riktningen känns oerhört viktigt och angeläget. Vår värld behöver det kristna budskapet och vi är alla kallade att vara vittnen !

Låt Er inspireras av Guds ord !

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek strömmande genom mig
Psalm 96:1 (Psalmer & Sånger)

Allt gott till Er alla hälsar

Anna-Karin Ryberg

Tack för inspiration

Gårdagens gudstjänst i Equmeniakyrkan, Fristad gav mig inspiration. Nina Axelsson predikade och vittnade kring söndagens text från Lukas 3:1-15.

Texten handlar om hur Johannes bereder väg för Herren.

Nina ställde frågan till sig själv och till oss andra,
– Hur bereder vi väg för Herren i vår vardag och i våra sammanhang ?

Jag blir uppmuntrad när jag själv får tänka kring hur jag kan vara med, jag blir taggad när jag utmanas av frågan om jag överhuvudtaget är med.

Tanken på att ALLT JAG GÖR, SÄGER OCH ÄR skulle vara, att bereda väg för Herren, känns hisnande.
Någon känner säkert att det blir kravfyllt, jag för min del tycker att denna uppgift ger mitt liv mening.

Känner mig stolt och nöjd att efter endast 46 år, 8 månader och 5 dagar kunna konstatera att JAG HAR HITTAT svaret på en av universums största frågor. Frågan om livets mening.

Svaret är att bereda väg för Herren.

Då är det bara att kavla upp ärmarna och börja….

Samtidigt tänker att jag förmodligen är redo att angripa nästa stora universella fråga. Om jag nu skulle kunna närma mig en annan stor fråga och presentera en lösning av densamma och att detta arbete skulle ta lika lång tid som mitt första stora genombrott, så är jag nästan hundra år nästa gång det inträffar…

Det får bli så – det är helt enkelt längre mellan vissa saker i våra liv än andra.

Anna-Karin Ryberg

Ny i församlingen

Hej!

Jag heter Nina Axelsson och är nyanställd i Equmeniakyrkan Fristad. Faktiskt sedan i tisdags! Många nya människor att lära känna och det känns roligt och spännande! Jag är västgöte av” födsel och ohejdad vana”, men har bott på lite olika ställen. Kommer från början från Sollebrunn, men har arbetat lite i Norrland bl a på Höga Kusten, där det nog är vackrast i Sverige?!?! Jag älskar att vara ute i naturen och njuter verkligen av den och finns det då någon sjö, eller annat vatten blir jag hänförd!

För några år sedan landade jag i Alingsås och där är det också vackert! Nästan som att komma hem….Under mitt liv har jag utbildat mig till Förskollärare och Pastor och det har mestadels varierat mellan sådana jobb för mej. Ibland även i kombination. Jesus är den som betyder mest för mej, men familj och vänner betyder också mycket. Jag tycker om att möta människor och är väldigt social.

Gillar att predika, samtala och att be med någon eller några! I Bibeln finns mycket gott att hämta och ibland är det berikande att läsa lite olika översättningar. Gillar formuleringarna i The Message, som är skriven på vardagsspråk. Hoppas vi möts i Gudstjänsfirande någon gång! Mvh Nina

Våga lyssna, våga gå och våga berätta

Läser i Apostlagärningarna 8:26-39 om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza.

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.
Mannen som sitter i vagnen är hovman från etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom. Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

Anna-Karin Ryberg
Gingri, november 2016

Livets vatten

När vi var nyblivna tonåringar lyssnade min syster mycket på sångerskan Laila Dahl. Speciellt en sång hörde jag flitigt spelas från hennes rum och den fick våra suckande tonårshjärtan att blöda. ”Efter regn kommer solsken. Ja, det är sant att efter regn – bryter solen fram igen” sjöng Laila med sorgsen inlevelse. Lyssnar man på den mer moderna och dansanta gruppen Panetoz så sjunger de i stället att ”Efter solsken kommer värsta regnet, det är inget hinder för jag glider genom stormen”! Ja, båda texterna stämmer ju bra och visst är det väl så i livet. Vi behöver solen efter regnet och tvärtom.

Ett långt tag nu har det varit torrt ute i naturen. Förra veckan när jag satt i bastun på Kypegården började jag samtala med en äldre dam om vädret, badtemperaturen och om de stackars bönderna på Öland vars marker är så torra att grundvattnet börjat sina. Jag berättade att jag gärna skulle bo på landet, men att mina ”klena nerver” aldrig skulle klara av att jag livnärde mig som lantbrukare. Tänk att alltid vara beroende av vädret. Att alltid vänta på och längta efter värme, regn eller solsken och att samtidigt frukta hagelskurar, torka, frost, skadedjur och översvämningar. Nej, det är ingenting för mig.

Jag älskar sol och värme och börjar bada i sjön redan i början av maj. För mig är det livskvalitet. Jag tycker inte om när det är 14 grader året om och när det regnar på nyårsafton. På vintern vill jag ha snö och kyla – på sommaren vill jag ha sol och värme. Men jag är nästan dagligen ute i skogen där jag vill se svamp och bär växa och jag har också en trädgård som jag vill ska blomstra, och det betyder att jag på sommaren även önskar regn i lagom mängd. I några dagar nu har det varit rejält varmt och kvavt, vilket är ganska tröttande för kroppen när man arbetar, och det var med tacksamhet jag välkomnade regnet i kväll. Plötsligt blir det nu härligt krispigt ute, friskt i luften och växternas blad som krullat ihop sig av törst får liv och spänst igen. Grannen är dessutom extra glad som slipper vattna sin nysatta bokhäck. Naturligtvis är det så att vattnet är livsviktigt för vår överlevnad. Jesus som ofta använde sig av liknelser talade om ett alldeles speciellt livgivande vatten. Han lovade oss att om vi dricker av hans vatten ska vi aldrig behöva törsta igen.

Joh 14:13-14

Jesus svarade henne: ”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten som jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa som flödar fram och ger evigt liv.”

Johanna Baronowsky

Resan

I helgen var jag iväg på en resa. Resan tog oss långt bort utan att vi lämnade Fristad. Från onsdag kväll till söndag hade vi ett tonårsläger i kyrkan. Vi var totalt 15 st tonåringar och ledare som deltog. Temat för lägret var resan och vi samtalade om den kristna tron utifrån metaforen av en resa.

Vad är det som erbjuds? Hur bokar man biljett? Den är redan betald! Vilka är mina medresenärer? Hur ser resmålet ut? Vykortet hem, hur formulerar jag det fantastiska jag upplevt? Ja, frågorna var många.

Trött och glad sjunker jag ner i soffan på söndagskvällen. Det är fantastiskt att få dela sina tankar om tron tillsammans med andra. Vi var rätt överens om att det var när man delar med sig av sin tro och lyssnar in andras tro som vår tro växer sig större. Om det sker på ett läger, vid ett kyrkkaffe eller runt köksbordet spelar mindre roll. Men vår Gud är så mycket större än vad var och en av oss kan uppfatta. Så låt oss dela vår tro med varandra för att få en större förståelse och en sannare bild av tron.

Per Ringbo

Skall vi starta en läsecirkel ?

Nu funderar jag på om det är fler än jag som vill läsa ett par böcker och sedan träffas och prata om dem ?

Det här är mina förslag

De här två böckerna pratar definitivt med varandra.

Magnus Malm skriver om den sekularisering som genomförts under de senaste 40 åren i vårt samhälle och hur detta smittat av sig till våra kyrkor, den berättar om hur kyrkorna städat ut den helige ande och tagit höjd på att ”vara som världen”.

Simon Ådahl berättar om sina levande möten med Gud. Han skriver om sin uppväxt, om sitt kändisskap och om sitt möte med Gud. Han beskriver sitt liv som att han varje dag och varje stund ”går med Gud” . Simon berättar om hur händelserikt och spännande hans liv är.

Båda böckerna är intressanta, de har olika ingångar, men de är definitivt riktade åt samma håll. De pekar båda på vikten av att hålla riktningen, att leva nära Gud och Guds ord.

Blir du provocerad ? Blir du nyfiken ?
Läs böckerna och fundera själv, kanske kan vi göra en läscirkel till våren, kanske kan vi tillsammans fundera kring dessa böcker.

…eller ge bort dem i julklapp, så kanske det är någon annan som vill vara med.

Anna-Karin Ryberg

Behöver jag dö för min tro ?

Har precis avslutat en kurs om ”Kristendomen och Missionens historia” I tio veckor har vi läst om vad som hänt under typ 2000 år. Kursen har gått i en rasande fart, det handlar ju liksom inte bara om Sverige. Vi har på ett övergripande sätt försökt att skapa oss en uppfattning om vad som hänt på alla världens fronter. Asien, Afrika, Kina, Ryssland och Europa. Det går snabbt att konstatera att det aldrig varit lätt att leva som en kristen. Folkvandringar till följd av förföljelse, att leva gömd som kristen har förekommit på flera håll i vår värld under långa perioder, att kristna misshandlats och dömts till döden är också rena vardagen.

Att vara och leva som en kristen har kostat livet för många människor, vilket får mig att haja till. Skulle jag vara beredd att dö för min tro ? Snabbt och utan att tänka mig för så svarar jag, JA!, men efter 15 sekunder så har jag inget svar. Skulle det vara värt det ? Att dö för sin tro, skall det vara nödvändigt ?

Om vi säger såhär: behöver jag dö i mig själv för att Jesus skall kunna använda hela mig ? Behöver jag dö i mig själv, för att Jesus skall få det utrymme han behöver i mitt liv ? Skulle det kunna vara att dö för sin tro ? Är jag då beredd att lägga ner alla mina egna föreställningar framför Gud, så att han kan få allt det utrymme som han vill ha inom mig? Hissnande tanke, men kanske viktig. När jag börjar fundera på att lägga ner alla mina egna föreställningar framför Gud, så gör det ont. Förbaskat ont. Är det värt det ?

”Att lämna allt och följa mig, kan kosta dig ditt liv, men jag ger dig mycket mera….” Sången ljuder inom mig ” …..men jag ger dig mycket mera”

Att dö för sin tro – det låter farligt, men samtidigt lite spännande.

Guds välsignelse hälsar Anna-Karin 🙂

Ge bort lite Hopp

Nynnar på orden ur en lovsång ”jag skall ge dig en framtid och ett hopp” och tänker på Guds löften. Guds löften som leder oss genom vår livsvandring. Paulus skriver: Gud är trofast och ska inte låta er prövas över förmåga: i prövningen visar han också en utväg, så att ni kan komma igenom den. (1 Kor 10:12-13) men det är nog tyvärr ingen hemlighet att det är många som känner frustration och förtvivlan inför sin framtid.

Jag tänker då främst på alla människor som just nu är på flykt och kommer till vårt land. Utan personliga tillhörigheter, utan sina familjer och kanske utan hopp om en framtid. Går det att ge bort hopp ? Går det att visualisera hopp ? Ja, definitivt och kanske är det precis det som svenskarna gör just nu i vårt land. Genom att välkomna flyktingar på perronger och flygplatser, dela ut filtar, leksaker och varm choklad. Dessa handlingar måste väl vara att visualisera hopp, ge bort hopp. En värmande medmänsklig handling blir som ett vackert paket.

Själv träffade jag en relativt nyanländ kvinna från Marocko i förra veckan. Vi kommunicerade på stapplande svenska och jag hjälpte henne tre kvällar i rad med ”svenskaläxan”. Jag berättade för henne om Guds löften, Hon kramade mig många gånger och jag är övertygad om att hon kände hopp inför framtiden.

Hej hopp 🙂
Anna-Karin Ryberg

Några tankar från en tonårsledare

Några tankar från en tonårsledare.
Jag sitter nu i slutet av tonår och bara känner hur mycket hopp och kärlek det finns i alla våra ungdomar. Vi har under kvällen delat roliga klipp på youtube. Jag tror att vi satte rekord i hur många som kan vara i det lil(l)a rummet samtidigt, jag räknade till 31 personer.
Under andakten fick vi skriva bra saker om varandra på lappar som satt fast på ryggen. Det var helt underbart att se att det inte fanns en enda lapp som hade en cm som var fri från blyerts.
Just nu hör jag hur alla tonåringar hjälper Björn Gustafsson att förföra Kristina Berg med sin vackra sång.
Med allt detta så vill vi från tonår skicka en utmaning till alla att se varandra, säg något snällt och ta tid för varandra.

Victor Frick