Något av det värsta jag vet är råttor och liknande gnagarkryp. Det var därför inte särskilt roligt när jag för några veckor sedan klev in i kyrksalen tidigt en söndagsmorgon och möttes av skrapljud från ventilationen. Jag försökte lokalisera ljudet, men när det då eskalerade i styrka backade jag snabbt undan.
Fastighetsskötarna placerade ut fällor, men utan att fånga något.
Förra söndagen var ljudet värre än någonsin och jag beslöt mig för att spela in ljudet. Jag smög mig sakta närmare och klev upp på en av bänkarna. På golvet ville jag inte stå!
Självklart skrattade många åt mig när jag berättade om händelsen och spelade upp ljudet. Nya fällor placerades ut.
I torsdags var ett par män i församlingen i kyrkan för att plocka ner våra granar och i kyrksalen hörde de samma läte som jag hade hört. De gav sig ut på jakt! Efter en stund kom de och berättade att de hade fångat odjuret! De hade tagit honom i nackskinnet, sa de!
Det visade sig vara ett gammalt papper som hade letat sig ner i ventilationen och orsakat ljuden!
Dessvärre tror jag att detta också kan vara något som vi alla behöver fundera över. Vi är rädda för det okända och vi tolkar ibland signalerna fel. Vi borde vara mer tillåtande och öppna för det som sker runt omkring oss, mer nyfikna och utforskande. Även om jag är tveksam till om det verkligen gäller för råttor.