Kategori: Okategoriserade

Kommer just från en fullsatt kyrksal. 300 elever och lärare har fyllt den till sista plats. Det är advent!
Den här traditionen har pågått i många år. Fackeltåg från Asklandaskolan fredagen innan första advent. 07.15 avtågar fackeltåget och är hos oss en halvtimma senare. Vi sjunger och firar att advent är här.
Jag brukar berätta om intåget i Jerusalem på något sätt. I år valde jag att göra det som bonden som lånade ut åsnorna till Jesus. I full mundering med overall, keps, högaffel och bal. Det är en otrolig upplevelse att få göra det här. Berättelsen kommer till liv på ett helt annat sätt. Hoppas att också du ska få uppleva advent på nytt sätt i år.

Nu funderar jag på om det är fler än jag som vill läsa ett par böcker och sedan träffas och prata om dem ?

Det här är mina förslag

De här två böckerna pratar definitivt med varandra.

Magnus Malm skriver om den sekularisering som genomförts under de senaste 40 åren i vårt samhälle och hur detta smittat av sig till våra kyrkor, den berättar om hur kyrkorna städat ut den helige ande och tagit höjd på att ”vara som världen”.

Simon Ådahl berättar om sina levande möten med Gud. Han skriver om sin uppväxt, om sitt kändisskap och om sitt möte med Gud. Han beskriver sitt liv som att han varje dag och varje stund ”går med Gud” . Simon berättar om hur händelserikt och spännande hans liv är.

Båda böckerna är intressanta, de har olika ingångar, men de är definitivt riktade åt samma håll. De pekar båda på vikten av att hålla riktningen, att leva nära Gud och Guds ord.

Blir du provocerad ? Blir du nyfiken ?
Läs böckerna och fundera själv, kanske kan vi göra en läscirkel till våren, kanske kan vi tillsammans fundera kring dessa böcker.

…eller ge bort dem i julklapp, så kanske det är någon annan som vill vara med.

Anna-Karin Ryberg

Har precis avslutat en kurs om ”Kristendomen och Missionens historia” I tio veckor har vi läst om vad som hänt under typ 2000 år. Kursen har gått i en rasande fart, det handlar ju liksom inte bara om Sverige. Vi har på ett övergripande sätt försökt att skapa oss en uppfattning om vad som hänt på alla världens fronter. Asien, Afrika, Kina, Ryssland och Europa. Det går snabbt att konstatera att det aldrig varit lätt att leva som en kristen. Folkvandringar till följd av förföljelse, att leva gömd som kristen har förekommit på flera håll i vår värld under långa perioder, att kristna misshandlats och dömts till döden är också rena vardagen.

Att vara och leva som en kristen har kostat livet för många människor, vilket får mig att haja till. Skulle jag vara beredd att dö för min tro ? Snabbt och utan att tänka mig för så svarar jag, JA!, men efter 15 sekunder så har jag inget svar. Skulle det vara värt det ? Att dö för sin tro, skall det vara nödvändigt ?

Om vi säger såhär: behöver jag dö i mig själv för att Jesus skall kunna använda hela mig ? Behöver jag dö i mig själv, för att Jesus skall få det utrymme han behöver i mitt liv ? Skulle det kunna vara att dö för sin tro ? Är jag då beredd att lägga ner alla mina egna föreställningar framför Gud, så att han kan få allt det utrymme som han vill ha inom mig? Hissnande tanke, men kanske viktig. När jag börjar fundera på att lägga ner alla mina egna föreställningar framför Gud, så gör det ont. Förbaskat ont. Är det värt det ?

”Att lämna allt och följa mig, kan kosta dig ditt liv, men jag ger dig mycket mera….” Sången ljuder inom mig ” …..men jag ger dig mycket mera”

Att dö för sin tro – det låter farligt, men samtidigt lite spännande.

Guds välsignelse hälsar Anna-Karin 🙂

På väg hem från Stockholm i lördagskväll. Klart väder.
Körde förbi ruinen vid Brahehus – tjusigt fasadbelyst mot den mörka kvällshimlen.
Kom att tänka på alla människor som flyr sina hem som ligger i rykande ruiner.
Här är de fasadbelysta murarna någon sorts historisk mysfaktor.
Där gäller det att fly för sitt liv.
Vilken himmelsvid skillnad!

Men, vi som lever här börjar bli inblandade i det som händer där.
Människor som söker frihet och trygghet flyr till oss.
Vi vaknar upp ur vårt mysiga soffhörn och upptäcker att det finns inget här eller där.
… men inte ska vi? Hur skall vi klara det ……
Jo, men det är ju så det är.
Det är just nu som gäller på den plats där jag finns – att möta den människa som behöver mig.
För eller emot? Jag kan förfasa mig och tända eld på främmande människors hem eller öppna armarna bildlikt och konkret.
… men inte ska jag?

KÄRLEKEN vållar inte din nästa något ont.
Rom:13:10 (21:a söndagen efter trefaldighet –” Samhällsansvar”                                                BH

Nynnar på orden ur en lovsång ”jag skall ge dig en framtid och ett hopp” och tänker på Guds löften. Guds löften som leder oss genom vår livsvandring. Paulus skriver: Gud är trofast och ska inte låta er prövas över förmåga: i prövningen visar han också en utväg, så att ni kan komma igenom den. (1 Kor 10:12-13) men det är nog tyvärr ingen hemlighet att det är många som känner frustration och förtvivlan inför sin framtid.

Jag tänker då främst på alla människor som just nu är på flykt och kommer till vårt land. Utan personliga tillhörigheter, utan sina familjer och kanske utan hopp om en framtid. Går det att ge bort hopp ? Går det att visualisera hopp ? Ja, definitivt och kanske är det precis det som svenskarna gör just nu i vårt land. Genom att välkomna flyktingar på perronger och flygplatser, dela ut filtar, leksaker och varm choklad. Dessa handlingar måste väl vara att visualisera hopp, ge bort hopp. En värmande medmänsklig handling blir som ett vackert paket.

Själv träffade jag en relativt nyanländ kvinna från Marocko i förra veckan. Vi kommunicerade på stapplande svenska och jag hjälpte henne tre kvällar i rad med ”svenskaläxan”. Jag berättade för henne om Guds löften, Hon kramade mig många gånger och jag är övertygad om att hon kände hopp inför framtiden.

Hej hopp 🙂
Anna-Karin Ryberg

Igår bjöd Äldrekulturrådet, som Fristads Missionskyrka är en del av, till fest. 100 personer hade samlats i Kyrkans Hus för att äta gott tillsammans och för att lyssna till härlig underhållning, med sång och musik. Det var en väldigt trevlig kväll och jag tror att de som fanns på plats också tyckte det. Iordningsställandet gick snabbt, det gör ju det när man hjälps åt. Men när vi vid halv åtta snåret var färdiga var det fortfarande två av våra rullstolsburna gäster som väntade på färdtjänst. Efter ett samtal fick vi reda på att de, enligt bolagets anteckningar, hade hemresa 16.25 och redan var avsläppta vid hemmet. Det var då de kom! Nu kunde en ny bil ordnas och den kunde vara på plats 21.40! Då skulle de kunna få åka de 900 metrarna tillbaka till Skogslid.
I det läget beslutade vi oss för att ta en promenad med rullstolarna tillbaka till Skogslid. Det ordnade sig bra, men det känns ofattbart att det ska fungera på det här sättet.

Några tankar från en tonårsledare.
Jag sitter nu i slutet av tonår och bara känner hur mycket hopp och kärlek det finns i alla våra ungdomar. Vi har under kvällen delat roliga klipp på youtube. Jag tror att vi satte rekord i hur många som kan vara i det lil(l)a rummet samtidigt, jag räknade till 31 personer.
Under andakten fick vi skriva bra saker om varandra på lappar som satt fast på ryggen. Det var helt underbart att se att det inte fanns en enda lapp som hade en cm som var fri från blyerts.
Just nu hör jag hur alla tonåringar hjälper Björn Gustafsson att förföra Kristina Berg med sin vackra sång.
Med allt detta så vill vi från tonår skicka en utmaning till alla att se varandra, säg något snällt och ta tid för varandra.

Victor Frick

På lördag har jag och Magnus varit gifta i 17 år. Den dagen är ett fantastisk minne, ett trumfkort som man kan plocka fram då och då. Solen strålade, luften var hög och höstens vackra färger sprakade. Det var i princip magiskt. Och vilken vacker ring jag fick – den vackraste av alla (tycker jag). Den har jag burit varje dag sedan dess.

….och störst av allt är kärleken. Ja, visst är det så. För om det inte hade funnits kärlek som överbryggade smutstvätt, barnskrik, sömnlösa nätter och disk på diskbänken, så hade det aldrig fungerat. Ibland måste man tillsammans stanna upp och påminna varandra om ”den där dagen” då kyrkan var välfylld för vår skull, dagen då vi blev man och hustru. Det känns lite lyxigt att fortfarande kunna le när man tänker tillbaka …störst av allt är kärleken.

Kärleken är ofattbar och det får den fortsätta vara.

Den kärlek som Gud vill ge oss fungerar på samma sätt. Den är också helt ofattbar. Den är villkorslös, och jag får bara ta emot. Genom att tacka och lovsjunga, riktar jag bara en liten bråkdel tillbaka. Att varje dag få veta att man är älskad är nå´t större än allt annat här i världen.

Känner tacksamhet och nynnar vidare…
Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till, jag vet inte varför…

Allt gott 

Anna-Karin Ryberg